hej min vän.
Jag startade min resa till förskollärare året 2007. Det va höst. Vår son hade precis blivit fyra månader när antagningsbeskedet damp ner i brevlådan. Jag kommer ihåg känslan, att hjärtat tog ett extra slag av lycka. Det va nu allvaret började. :)
För första gången under mina tolvåriga liv i skolbänken total älskade jag tiden i skolan. YES nu va det min tur att LYCKAS!
....
För första gången under mina tolvåriga liv i skolbänken total älskade jag tiden i skolan. YES nu va det min tur att LYCKAS!
....
MEN det har inte varit en enkel väg. Långt ifrån.
Jag var aldrig den som tyckte grundskolan var så hemskt rolig, och det kanske hade med att göra hur svårt jag tyckte vissa ämnen var. Förstod inte riktigt innebörden i att kunna matematik eftersom hjärnan strejkade (sååå tråkigt är det) och då blev ju också endel andra ämnen också svåra.
MEN jag har klarat mig för jag är ENVIS. Jag fick tillräckligt bra betyg på gymnasiet för att bli behörig till högskolan vilket jag idag är riktigt stolt över. För jag har fått KÄMPA.
Hela grundskolan va ett kämpande, oj vad jag slet. Jag glömmer aldrig hur min pappa inför mina prov gick igenom mina böcker för att sen skriva ner frågor om det han trodde skulle komma på provet.
Just då jobbade han extra som tidningsbud och fick alltid hem papper som man tryckte tidningarna på. Jag kommer fortfarande ihåg de avlånga tunna och fladdriga pappren med en skåra i mitten som delar det till två delar. Han skrev och jag svarade så gott jag kunde.
Såå nu i efterhand har jag all rätt till att vara stolt. Ofta gick det flera timmar på helgens dygn av skolarbete. Träna träna o träna lite mer. Lärarna skrev till mina föräldrar. Se till att Michaela lämnar skolarbetet i helgen. Jag har alltid fått höra på varje utvecklingssamtal, vilken kämpe jag är. Tror ni jag blev bättre utav det. NEJ.
....
Å jag har en förmåga att känna igen mig själv i de barn som har det lite extra svårt i skolan. Mina föräldrar har alltid stöttat och trott på mig, vilket jag idag är väldigt tacksam över. Jag tror att vägen mot min framgång började faktiskt där, hos förhållningssättet mina föräldrar hade om mig, till mig. Hade de inte stöttat och funnits vid min sid hade jag kanske valt en hel annan väg i livet.
....
HÖGSKOLAN. Det hände något där. Jag formades som en liten oslipad diamant. Men kanterna behövdes bara slipas till. Jag kände på en gång att det var meningen att jag skulle vara där. Jag började inse att jag också hade det som krävdes för att förtjäna en plats på skolan. Började känna mig stolt. Självförtroendet ökade. Det reparerades. DET kändes så himla skönt. Jag växte. Helt plötsligt fick jag en kvitto på att mitt slit hade gjort BETYDELSE. Jag började inse vilken otroligt viktig roll jag kommer ha i förskolan. Att möta framtidens barn på bästa möjliga sätt. Ge dem vägledning och framtidstro om deras egna kunnande och ge dem en bra grund inför det livslånga lärande som tar sin början i just förskolan!
MEN jag har klarat mig för jag är ENVIS. Jag fick tillräckligt bra betyg på gymnasiet för att bli behörig till högskolan vilket jag idag är riktigt stolt över. För jag har fått KÄMPA.
Hela grundskolan va ett kämpande, oj vad jag slet. Jag glömmer aldrig hur min pappa inför mina prov gick igenom mina böcker för att sen skriva ner frågor om det han trodde skulle komma på provet.
Just då jobbade han extra som tidningsbud och fick alltid hem papper som man tryckte tidningarna på. Jag kommer fortfarande ihåg de avlånga tunna och fladdriga pappren med en skåra i mitten som delar det till två delar. Han skrev och jag svarade så gott jag kunde.
Såå nu i efterhand har jag all rätt till att vara stolt. Ofta gick det flera timmar på helgens dygn av skolarbete. Träna träna o träna lite mer. Lärarna skrev till mina föräldrar. Se till att Michaela lämnar skolarbetet i helgen. Jag har alltid fått höra på varje utvecklingssamtal, vilken kämpe jag är. Tror ni jag blev bättre utav det. NEJ.
....
Å jag har en förmåga att känna igen mig själv i de barn som har det lite extra svårt i skolan. Mina föräldrar har alltid stöttat och trott på mig, vilket jag idag är väldigt tacksam över. Jag tror att vägen mot min framgång började faktiskt där, hos förhållningssättet mina föräldrar hade om mig, till mig. Hade de inte stöttat och funnits vid min sid hade jag kanske valt en hel annan väg i livet.
....
HÖGSKOLAN. Det hände något där. Jag formades som en liten oslipad diamant. Men kanterna behövdes bara slipas till. Jag kände på en gång att det var meningen att jag skulle vara där. Jag började inse att jag också hade det som krävdes för att förtjäna en plats på skolan. Började känna mig stolt. Självförtroendet ökade. Det reparerades. DET kändes så himla skönt. Jag växte. Helt plötsligt fick jag en kvitto på att mitt slit hade gjort BETYDELSE. Jag började inse vilken otroligt viktig roll jag kommer ha i förskolan. Att möta framtidens barn på bästa möjliga sätt. Ge dem vägledning och framtidstro om deras egna kunnande och ge dem en bra grund inför det livslånga lärande som tar sin början i just förskolan!
....
Ta väl hand om dig!
Må så gott!!
/Michaela
Må så gott!!
/Michaela
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar